Historia kring Dragsö och dess masonitstugor
Broförbindelse
Dragsö var en ”vild” obebodd ö som år 1906 köps för 75 000 kr av Karlskrona Stad tillsammans med Saltö, Degerskär och Höga Holm, av Johannishus fideikommiss/ Wachtmeister. Övertagandet sker dock först 1915.
Saltö får sin första broförbindelse med Trossö (Karlskronas stadskärna) via Ekholmen år 1920, då en gång- och cykelbro byggdes och därigenom fick sin första landförbindelse med fastlandet. Dragsö nådde man via Saltö, och där fick man hoppa på stenarna för komma ut dit. Sin första förbindelse med Saltö får Dragsö år 1938, då en gång- och cykelbro i trä står klar.
Intresset kring Dragsö och dess närliggande öar vart stort, speciellt ökade intresset för Dragsö under 1940-talet, då många Karlskronabor började campa och bada ute på ön. Detta ledde till att en ny träbron byggdes år 1945 som var avsedd även för biltrafik, denna träbro ersattes år 1958 av en ny betongbro. Även en ny bro byggs till Saltö (Nya Saltöbron) via Björkholmen år 1965.
Stugor började sättas upp
I och med intresset av Dragsö var stort för att campa och bada började det sättas upp masonitstugor i slutet av 1930–40-talet. De flesta som hade masonitstugor på Dragsö, jobbade på Varvet (pillemasare) eller vid Järnvägen.
Genom åren gjordes skrivelser till kommunen, där det framställdes behov av utrymmen för enklare stugbebyggelse och begärdes att stugorna skulle få stå uppe året om.
Först år 1949 överlämnar Drätselkammaren ärendet till Byggnadskontoret angående område för stugbebyggelse på Dragsö och där framställer de att det finns behov av utrymme för stugor.
I framställan står att stugantal bör hamna runt måttligt antal c:a 10-tal stugor. Planyta på stugan bör ej överstiga 10 kvadratmeter och höjd högst 3 meter. Arrendeavgift bör avse blott den del av marken, som upptages av byggnad samt en begränsning på arrendetid till tre år och dess förlängning beroende hur byggnaden vårdas samt att man ej får uppodla mark eller kringgärda byggnad med stängsel och att området bör i första hand upplåtas till familjer med barn samt anser att arrendatorerna bör bilda en intresseförening.
Park- och gatunämnden tar fram en kartskiss på området Dragsö med inrutat område dit stugor hänvisa till, vilket är i skogen norr om badplatsen, ett 100-tals meter från stranden pga andra delen är begränsat till camping och badplats samt öns speciella natur. Så inga stugor fick finnas på den sidan av vägen som vätte ner mot sjön.
I början av 50-talet började en stor expansion av stugor mycket på grund av det kom en ny semesterlag 1952, vilket gav tre veckors sommarledighet. Till följd av den ökade ledigheten ökade stugantalet.
Samma år gör Provinsialläkarens följande skriftliga utlåtande om stadens badplatser:
En ordentlig plan för dessa stugors placering bör uppgöras, om de över huvud taget ha någon berättigande alls. Kan det vara lämpligt, att stadens fasta befolkning för permanent sommaruppehåll, ofta under dåliga väderleksförhållande, skall flytta ut till områden alldeles utanför stadens knutar och flera personer inklusive barn trängas ihop i ett trångt rum med primitiva liggmöjligheter och i övrigt dåliga hygieniska förhållande? Anser stadens myndigheter, att sådana ”hyddor” verkligen fyller ett behov, föreligger också skyldighet för staden att se till, att den sanitära sidan tillgodogöres bättre, än som f.n. är fallet. Vattenledningar bör framdragas i ökad utsträckning, och gemensamma vattenkastare anordnas inom rimligt avstånd från stugorna (utedass, och sommarvattenledning fanns längs med vägarna).
Tälten (stugorna) fick stå uppe under sommarmånaderna för sedan monterades ner och under icke säsong förvaras i bl.a. brottarklubben Atles klubbstuga, vilka hade etablerat sig ute på Dragsö. Klubbstugan var belägen bakom där det idag finns en affär/kiosk.
En skrivelse kommer 1954 in till Park- och gatunämnden där masonittältägare påtalar att de efter nedmontering har svår att sätta upp stugorna efter vintern förvaring, då virket har slagit sig.
Park- och gatunämndens oro om att låta kolonistugorna stå uppe året om grundar sig på att stugorna kommer byggas om och omgärdas av trädgård med staket och dessutom på vintern göra ett anskrämligt intryck när det är avlövat och inte döljs av träden.
Ett positivt besked kom till slut, där det beslutades att fr.o.m. 1954 fick stugorna vara uppsatta hela året. Viktigt var att stugorna tillses och inte förfaller samt att de inte finns på den sidan av vägen som vätte ner mot sjön, utan alla stugor skulle finnas uppe i skogen. En regel, som inte alla åtlydde, utan stugorna fanns kvar på fel sida av vägen.
Dragsö stugförening bildas
År 1956 kallade kioskägare Gösta Jansson stugägarna till ett möte för att bilda en förening där syfte var att tillvarata stugorna och intresset av Dragsö. Första mötet hölls utomhus vid serveringsborden, som fanns där idag finns en golfbana. Det första uppdraget för styrelsen var att ta fram stadgar, vilket antogs på årsmötet 1957.
Stugföreningerns första stadgar som stugförening antog 16 juni 1957
År 1957 kommer en ny bestämmelse från kommunen angående stugornas storlek. Mått fick vara följande: längd 3,05, bredd 2,15, höjd 2,15. Stugorna skall förses med nummer samt målas i mörkgrön eller röd färg. Taken svarta eller mörkgröna. Arrendeavgift bör avse blott den del av marken, som upptages av byggnad. Uppodla mark och ej hellre kringgärda byggnad med stängsel får göras. Området torde i första hand böra upplåtas till familjer med barn
Arrendeavgiften för stugorna låg år 1955 på 5 kronor, för sedan ökas till 10 kr år 1956 och sedan höjas år 1957 till 30 kr. Höjning på 30 kr för år 1957 var något som inte föll bra in hos den nybildade styrelsen, de protesterade och tyckte att det skäliga priset bör stanna på 10 kr/året. År 1964 var arrendeavgiften upp på 60 kr/året
År 1960 kommer det ut en mera detaljerad skrivelse kring masonitstugorna. Den beskriver bl.a. inga nya stugor får uppsättas, de skall stå på hänvisad plats och följa fastställda stugmått samt vid försäljning eller ombyggnad godkännas av Parkförvaltningen m.m.
Den första stugan som byggdes var nr: 1, vilket idag finns kvar på sin plats, fast ombyggd. Den ligger på höjden mot Karlskrona Segelsällskap.
Kiosken och dess historia
Kiosken och badplatsen har genom åren fungerat som en naturlig samlingspunkt för Karlskronabor och turister samt givetvis även för masonitstugägare och Kolonisterna på Brändaholm.
Kioskägare har varit ett antal genom åren. De har även haft uppgiften att vara campingansvariga.
Matilda Olsson från Karlskrona får år 1936 tillståndsbevis att vid badviken och norra sidan av Dragsö, från kiosk försälja konfektyr, läskedrycker och dylikt, dock under villkor att renlighet skall iakttagas av de saluhållna varorna samt att platsen för försäljningen icke är ostäda med papper och dylikt.
När nytt avtal skrivs 1938 med Matilda får hon även rätt att idka servering av kaffe samt även sälja frukt utöver läskedrycker och konfektyr.
I gengäld för att erhålla rättigheten åligger det Matilda att vara strandvakt inom badvikområdet.
Denna uppgift är att övervaka området rörande ordning och skadegörelse på växande träd och buskar, tillse att uppgörande av eld icke förekommer samt övervaka att tältning icke sker på andra område än som för detta ändamål tillåtits samt som strandvakt bära en tillhandahållen armbindel märkt ”Strandvakt”
Matilda förnyar och driver kioskrörelse och strandvaktstjänsten framtill 1949.
